Äntligen kan jag andas igen!
Efter en tids "deppis" känner jag mig bättre.
Att fumla runt efter ficklampa i en mörk, fuktig och syrefattig jordkällare för att hitta EXIT-skylten som slutat lysa, vore nog en beskrivande förklaring i de stunder jag mår som sämst.
Det här måendet är en del av min ADHD, och det finns tyvärr ingen tablett eller elixir som tar bort den.
Men det finns viljan att leva!
Alltså, jag har hittat ficklampan, lokaliserat den trasiga EXIT skylten (som jag kommer att byta lysrör på...undrar om det finns nån miljövänlig alternativ...eller livslång lysgaranti!?!) och börjat ta mig mot utgången. Sakta men säkert, så man inte snubblar på vägen i ficklampans svaga strimma av ljus. Kankse nån dag kommer jag fixa till belysningen i jordkällaren.
Skaffa såna där lysen som tänds när man klappar ihop händerna...eller varför inte en rörelsedetektor!?!
Det vore ju nice...
Men det kommer! Man blir klokare för varje gång man hamnar i mörkret...jag menar, nu hade jag ju lämnat en ficklampa där!
Nästa gång kanske jag har med mig en liten glödlampa som jag kan installera på en lämplig rot som slingrar sig i taket...
Så ja, nu är det bara att ta ett steg i taget mot dagsljuset!
Att fumla runt efter ficklampa i en mörk, fuktig och syrefattig jordkällare för att hitta EXIT-skylten som slutat lysa, vore nog en beskrivande förklaring i de stunder jag mår som sämst.
Det här måendet är en del av min ADHD, och det finns tyvärr ingen tablett eller elixir som tar bort den.
Men det finns viljan att leva!
Alltså, jag har hittat ficklampan, lokaliserat den trasiga EXIT skylten (som jag kommer att byta lysrör på...undrar om det finns nån miljövänlig alternativ...eller livslång lysgaranti!?!) och börjat ta mig mot utgången. Sakta men säkert, så man inte snubblar på vägen i ficklampans svaga strimma av ljus. Kankse nån dag kommer jag fixa till belysningen i jordkällaren.
Skaffa såna där lysen som tänds när man klappar ihop händerna...eller varför inte en rörelsedetektor!?!
Det vore ju nice...
Men det kommer! Man blir klokare för varje gång man hamnar i mörkret...jag menar, nu hade jag ju lämnat en ficklampa där!
Nästa gång kanske jag har med mig en liten glödlampa som jag kan installera på en lämplig rot som slingrar sig i taket...
Så ja, nu är det bara att ta ett steg i taget mot dagsljuset!
Vart tog sommaren vägen...
Efter en tids "depression" tog jag mig i kragen i tisdags, och packade ihop mina kottar, en god vän + ett lånebarn för att dra iväg på playan.
Efter några sekunders velande i rundellen om vart vi skulle åka och doppa oss, styrde vi kossan mot Skärblacka aka reggaetown.
På motorvägen fick min bil en gratis tvätttning i form av en ORDENTLIG skur av så kallade lokalt regn, men väl på plats hade vi solsken....i ca 30 minuter...Sen var det bara att packa ihop både ungar och strandväskor för att fly undan de svarta moln vi passerat på vägen dit.
För det är väl så...att allting har sin mening...
Efter några sekunders velande i rundellen om vart vi skulle åka och doppa oss, styrde vi kossan mot Skärblacka aka reggaetown.
På motorvägen fick min bil en gratis tvätttning i form av en ORDENTLIG skur av så kallade lokalt regn, men väl på plats hade vi solsken....i ca 30 minuter...Sen var det bara att packa ihop både ungar och strandväskor för att fly undan de svarta moln vi passerat på vägen dit.
Väl hemma sken solen som alldrig förr.
Det fanns väl en mening med det hela...att inte stanna kvar på stranden, utan åka hem...
Det fanns väl en mening med det hela...att inte stanna kvar på stranden, utan åka hem...
Ibland funderar jag vad det egentligen innebär, att "allting har sin mening"?
För det är väl så...att allting har sin mening...
How low can I go...
Jag älskar mina barn, jag älskar min man, vi har ett hem och en bil att ta mig dit jag vill komma, kläder på kroppen, mat i magen...men ändå känner jag mig...kan man säga missnöjd? I alla fall är det något som skaver...
Är jag egoistisk? Nae, det kan jag nog inte säga...jag ger ju all min tid till min familj.
Kan jag be om egen tid? Visst, men när i hela världen ska jag göra det...jag har liksom tappat känslan för hur man tar hand om sig själv...hur ska jag ta hand om MIG? Hur fyller jag min bägare med meningfulla saker för mer kraft och ork? Åh, vad jag önskar att jag hade mer skinn på näsan för att ta mig egen tid...istället blir jag grinig, nedstämd, glädjelös och utråkad helt enkelt.
Tråkmåns utan gränser, inget känns roligt....BLÄÄÄÄÄÄH!
Jag vet inte....
Är jag egoistisk? Nae, det kan jag nog inte säga...jag ger ju all min tid till min familj.
Kan jag be om egen tid? Visst, men när i hela världen ska jag göra det...jag har liksom tappat känslan för hur man tar hand om sig själv...hur ska jag ta hand om MIG? Hur fyller jag min bägare med meningfulla saker för mer kraft och ork? Åh, vad jag önskar att jag hade mer skinn på näsan för att ta mig egen tid...istället blir jag grinig, nedstämd, glädjelös och utråkad helt enkelt.
Tråkmåns utan gränser, inget känns roligt....BLÄÄÄÄÄÄH!
Jag vet inte....
Objudna ohyran...jag förbannar dagen de föddes!
En mysig tisdag eftermiddag sitter barna runt köksbordet och ritar...Krafs krafs krafs...Victoria sitter och kliar sig i huvudet...igen. Jag ställer en dum fråga på i helt uppenbar situation:"Kliar det i huvudet?" DOUH!?! "Får jag bara kolla...." säger jag, och rotar redan runt i skallen på damen som en schimpans efter mellanmål.
Och då fick jag syn på något som kröp rakt framför ögöna på mig!
Hela mitt inre skriker "NEJ!"
Jag nyper tag i den nyfunna krypet, och lägger den på vitt papper för en grundlig undersökning...
"Vad var det mamma? Hittade du nåt?" undrar Victoria, och jag ser hur hele hennes inre förbereder sig för det värsta.
Nu har jag identifierat det krypande föremålet, och mina tjejer + ett lånebarn tar ett steg tillbaka när jag får ur mig:"Vi har fått löss...."
Victoria brister i gråt, lånebarnet uppmuntrar mig att döda lus-j*veln, jag suckar innerligt och förbannar den som kom på att dessa blodsugande parasiter än skulle finnas (inombords förståss) och Saga ser allmänt opåverkad ut i sin lilla tillvaro, med en viss förundrar på den snabba vändningen i atmösfären.
Ja, vad annat finns det att göra, än att ta fram Knit-free, ringa lånebarnets mamma och informera vad jag just hittat, och systematiskt kamma barn efter barn, för att sedan ringa runt alla de barns föräldrar som kan blivigt drabbade.
Mitt största bekymmer är, hur länge ska vi kämpa mot dessa dj*vulskap denna gång?
Victorias största bekymmer är: JAG VILL INTE KLIPPA HÅRET!
Imorgon ska det schamponeras igen, och jag ber till den som har koll på det mesta:"Snälla, låt detta funka!"
Och då fick jag syn på något som kröp rakt framför ögöna på mig!
Hela mitt inre skriker "NEJ!"
Jag nyper tag i den nyfunna krypet, och lägger den på vitt papper för en grundlig undersökning...
"Vad var det mamma? Hittade du nåt?" undrar Victoria, och jag ser hur hele hennes inre förbereder sig för det värsta.
Nu har jag identifierat det krypande föremålet, och mina tjejer + ett lånebarn tar ett steg tillbaka när jag får ur mig:"Vi har fått löss...."
Victoria brister i gråt, lånebarnet uppmuntrar mig att döda lus-j*veln, jag suckar innerligt och förbannar den som kom på att dessa blodsugande parasiter än skulle finnas (inombords förståss) och Saga ser allmänt opåverkad ut i sin lilla tillvaro, med en viss förundrar på den snabba vändningen i atmösfären.
Ja, vad annat finns det att göra, än att ta fram Knit-free, ringa lånebarnets mamma och informera vad jag just hittat, och systematiskt kamma barn efter barn, för att sedan ringa runt alla de barns föräldrar som kan blivigt drabbade.
Mitt största bekymmer är, hur länge ska vi kämpa mot dessa dj*vulskap denna gång?
Victorias största bekymmer är: JAG VILL INTE KLIPPA HÅRET!
Imorgon ska det schamponeras igen, och jag ber till den som har koll på det mesta:"Snälla, låt detta funka!"
Att leva med ADHD
Underligt nog har jag fått en uppfattning att personer med ADHD upplevs som "positivt knasiga"...men varför inte stämmer det i mitt fall?
Jag kan bli superarg på 2 röda för ingenting! Det är bara en av de symptom jag upplever som negativa med mitt diagnos. Glömskan och snurrigheten, otåligheten och kontrollbehovet följer efter som om det vore beroende av mitt sällskap. Mina trognaste följeslagare, dem sviker mig alldrig.
Jag fick min diagnos i vuxenålser...rättare sagt 2007-2008. Jag fick medicinen innan diagnosen fastställdes. Vilken skillnad!
Att kunna lämna gatan jag bor på inom 5 minuter istället för 15 (alla saker jag glömde och fick vända på klacken och gå tillbaka, för att sedan komma på nästa sak jag glömt)...
slippa ha bortglömda kaffekkoppar överallt och ingestans fulla med kall kaffe och i vissa fall början till ett nytt universum i vissa av dom...
att veta var jag lagt min telefon och mina nycklar...
att få någorlunda ordning i mina skåp och garderob...
att komma ihåg möten...
att inte glömma bort mig mitt i samtalet "vad är det vi pratar om egentligen? vad var det jag sa nyss?"...
Listan kan bli så mycket längre, men detta kan ge ett humm om hur min vardag såg ut.
Sen kom min räddning i medicinform: Concerta. Först i låg dos, som sedan höjdes efter behov. Under några år njöt jag av den "friheten" som medicinen tillförde i min vardag.
Men inget gott utan något ont. Jag började förändras på den känslomässiga platån...mina känslor liksom bara stängdes av. Precis som man vrider på AC:n, jag blev kallare. Jag älaskade mitt nya koncentrerade jag, men jag avskydde den person jag höll på att bli. Jag bråkade med mina barn och med min sambo dagligen. Jag upplevde ingen sann glädje, sorg eller någonting. Inget var genuint i mitt känsloliv...
Då tog jag ett beslut som bidrog till en stor förändring. Jag tog bort Concertan (54mg på morgon+2x36mg under dagen samt 3x10mg ritalin på kvällen). I dagens läge tar jag 2 Ritalin 3x/dag, morgon, middag och kväll. Skillnaden är enorm, jag har fått tillbaka en stor del av mina käsnlor, men nackdelen är att den spontana ilskan för skitsaker har kommit tillbaka.
Det är som ett sandkorn...nej..som en STEN i skon. Varje gång jag blir arg och grinig, ångrar jag mig som få...spelar det någon roll om man efteråt kan säga förlåt om man verkligen menar det? Hmmm...jag vet i mig själv, att det ordet slits ut i det långa loppet.
SÅ vad tusan! Vad ska jag ta mig till?
Skrev förut att jag tror på förändringar. Och det gör jag verkligen. Så....?
Sakta med säkert får jag helt enkelt skapa mig ett nytt sätt att hantera min ilska, till slut kommer jag att kunna slå bort det innan den löper fullt ut...här behövs det tålamod. Från mig mot mig själv.
En förändring som kräver tålamod...och åter utvecklas jag som människa.
Detta får bli DAG 1; Jag tror på förändringar, jag kan förändras!
Jag kan bli superarg på 2 röda för ingenting! Det är bara en av de symptom jag upplever som negativa med mitt diagnos. Glömskan och snurrigheten, otåligheten och kontrollbehovet följer efter som om det vore beroende av mitt sällskap. Mina trognaste följeslagare, dem sviker mig alldrig.
Jag fick min diagnos i vuxenålser...rättare sagt 2007-2008. Jag fick medicinen innan diagnosen fastställdes. Vilken skillnad!
Att kunna lämna gatan jag bor på inom 5 minuter istället för 15 (alla saker jag glömde och fick vända på klacken och gå tillbaka, för att sedan komma på nästa sak jag glömt)...
slippa ha bortglömda kaffekkoppar överallt och ingestans fulla med kall kaffe och i vissa fall början till ett nytt universum i vissa av dom...
att veta var jag lagt min telefon och mina nycklar...
att få någorlunda ordning i mina skåp och garderob...
att komma ihåg möten...
att inte glömma bort mig mitt i samtalet "vad är det vi pratar om egentligen? vad var det jag sa nyss?"...
Listan kan bli så mycket längre, men detta kan ge ett humm om hur min vardag såg ut.
Sen kom min räddning i medicinform: Concerta. Först i låg dos, som sedan höjdes efter behov. Under några år njöt jag av den "friheten" som medicinen tillförde i min vardag.
Men inget gott utan något ont. Jag började förändras på den känslomässiga platån...mina känslor liksom bara stängdes av. Precis som man vrider på AC:n, jag blev kallare. Jag älaskade mitt nya koncentrerade jag, men jag avskydde den person jag höll på att bli. Jag bråkade med mina barn och med min sambo dagligen. Jag upplevde ingen sann glädje, sorg eller någonting. Inget var genuint i mitt känsloliv...
Då tog jag ett beslut som bidrog till en stor förändring. Jag tog bort Concertan (54mg på morgon+2x36mg under dagen samt 3x10mg ritalin på kvällen). I dagens läge tar jag 2 Ritalin 3x/dag, morgon, middag och kväll. Skillnaden är enorm, jag har fått tillbaka en stor del av mina käsnlor, men nackdelen är att den spontana ilskan för skitsaker har kommit tillbaka.
Det är som ett sandkorn...nej..som en STEN i skon. Varje gång jag blir arg och grinig, ångrar jag mig som få...spelar det någon roll om man efteråt kan säga förlåt om man verkligen menar det? Hmmm...jag vet i mig själv, att det ordet slits ut i det långa loppet.
SÅ vad tusan! Vad ska jag ta mig till?
Skrev förut att jag tror på förändringar. Och det gör jag verkligen. Så....?
Sakta med säkert får jag helt enkelt skapa mig ett nytt sätt att hantera min ilska, till slut kommer jag att kunna slå bort det innan den löper fullt ut...här behövs det tålamod. Från mig mot mig själv.
En förändring som kräver tålamod...och åter utvecklas jag som människa.
Detta får bli DAG 1; Jag tror på förändringar, jag kan förändras!
Jag tror på förändringar!
Jag gillar inte när saker och ting plötsligt förändras. Jag tänker då situationer som plötsligt uppstår, eller det jag planerat inte blir som jag planerat. MEN! Jag har bestämt mig för att försöka bli mer spontan, mer påhittig och ta vara på stunden med mina sötnosar....
Förändringens tid har nu börjat!
Förändringens tid har nu börjat!
Blogg+Me=Sant
Jag som alldrig skulle göra detta...men man ska alldrig säga alldrig!
Vi får väl se hur länge detta underhåller mig...eller rättare sagt; hur länge jag är underhållande ;)
Vi får väl se hur länge detta underhåller mig...eller rättare sagt; hur länge jag är underhållande ;)
