Att leva med ADHD
Underligt nog har jag fått en uppfattning att personer med ADHD upplevs som "positivt knasiga"...men varför inte stämmer det i mitt fall?
Jag kan bli superarg på 2 röda för ingenting! Det är bara en av de symptom jag upplever som negativa med mitt diagnos. Glömskan och snurrigheten, otåligheten och kontrollbehovet följer efter som om det vore beroende av mitt sällskap. Mina trognaste följeslagare, dem sviker mig alldrig.
Jag fick min diagnos i vuxenålser...rättare sagt 2007-2008. Jag fick medicinen innan diagnosen fastställdes. Vilken skillnad!
Att kunna lämna gatan jag bor på inom 5 minuter istället för 15 (alla saker jag glömde och fick vända på klacken och gå tillbaka, för att sedan komma på nästa sak jag glömt)...
slippa ha bortglömda kaffekkoppar överallt och ingestans fulla med kall kaffe och i vissa fall början till ett nytt universum i vissa av dom...
att veta var jag lagt min telefon och mina nycklar...
att få någorlunda ordning i mina skåp och garderob...
att komma ihåg möten...
att inte glömma bort mig mitt i samtalet "vad är det vi pratar om egentligen? vad var det jag sa nyss?"...
Listan kan bli så mycket längre, men detta kan ge ett humm om hur min vardag såg ut.
Sen kom min räddning i medicinform: Concerta. Först i låg dos, som sedan höjdes efter behov. Under några år njöt jag av den "friheten" som medicinen tillförde i min vardag.
Men inget gott utan något ont. Jag började förändras på den känslomässiga platån...mina känslor liksom bara stängdes av. Precis som man vrider på AC:n, jag blev kallare. Jag älaskade mitt nya koncentrerade jag, men jag avskydde den person jag höll på att bli. Jag bråkade med mina barn och med min sambo dagligen. Jag upplevde ingen sann glädje, sorg eller någonting. Inget var genuint i mitt känsloliv...
Då tog jag ett beslut som bidrog till en stor förändring. Jag tog bort Concertan (54mg på morgon+2x36mg under dagen samt 3x10mg ritalin på kvällen). I dagens läge tar jag 2 Ritalin 3x/dag, morgon, middag och kväll. Skillnaden är enorm, jag har fått tillbaka en stor del av mina käsnlor, men nackdelen är att den spontana ilskan för skitsaker har kommit tillbaka.
Det är som ett sandkorn...nej..som en STEN i skon. Varje gång jag blir arg och grinig, ångrar jag mig som få...spelar det någon roll om man efteråt kan säga förlåt om man verkligen menar det? Hmmm...jag vet i mig själv, att det ordet slits ut i det långa loppet.
SÅ vad tusan! Vad ska jag ta mig till?
Skrev förut att jag tror på förändringar. Och det gör jag verkligen. Så....?
Sakta med säkert får jag helt enkelt skapa mig ett nytt sätt att hantera min ilska, till slut kommer jag att kunna slå bort det innan den löper fullt ut...här behövs det tålamod. Från mig mot mig själv.
En förändring som kräver tålamod...och åter utvecklas jag som människa.
Detta får bli DAG 1; Jag tror på förändringar, jag kan förändras!
Jag kan bli superarg på 2 röda för ingenting! Det är bara en av de symptom jag upplever som negativa med mitt diagnos. Glömskan och snurrigheten, otåligheten och kontrollbehovet följer efter som om det vore beroende av mitt sällskap. Mina trognaste följeslagare, dem sviker mig alldrig.
Jag fick min diagnos i vuxenålser...rättare sagt 2007-2008. Jag fick medicinen innan diagnosen fastställdes. Vilken skillnad!
Att kunna lämna gatan jag bor på inom 5 minuter istället för 15 (alla saker jag glömde och fick vända på klacken och gå tillbaka, för att sedan komma på nästa sak jag glömt)...
slippa ha bortglömda kaffekkoppar överallt och ingestans fulla med kall kaffe och i vissa fall början till ett nytt universum i vissa av dom...
att veta var jag lagt min telefon och mina nycklar...
att få någorlunda ordning i mina skåp och garderob...
att komma ihåg möten...
att inte glömma bort mig mitt i samtalet "vad är det vi pratar om egentligen? vad var det jag sa nyss?"...
Listan kan bli så mycket längre, men detta kan ge ett humm om hur min vardag såg ut.
Sen kom min räddning i medicinform: Concerta. Först i låg dos, som sedan höjdes efter behov. Under några år njöt jag av den "friheten" som medicinen tillförde i min vardag.
Men inget gott utan något ont. Jag började förändras på den känslomässiga platån...mina känslor liksom bara stängdes av. Precis som man vrider på AC:n, jag blev kallare. Jag älaskade mitt nya koncentrerade jag, men jag avskydde den person jag höll på att bli. Jag bråkade med mina barn och med min sambo dagligen. Jag upplevde ingen sann glädje, sorg eller någonting. Inget var genuint i mitt känsloliv...
Då tog jag ett beslut som bidrog till en stor förändring. Jag tog bort Concertan (54mg på morgon+2x36mg under dagen samt 3x10mg ritalin på kvällen). I dagens läge tar jag 2 Ritalin 3x/dag, morgon, middag och kväll. Skillnaden är enorm, jag har fått tillbaka en stor del av mina käsnlor, men nackdelen är att den spontana ilskan för skitsaker har kommit tillbaka.
Det är som ett sandkorn...nej..som en STEN i skon. Varje gång jag blir arg och grinig, ångrar jag mig som få...spelar det någon roll om man efteråt kan säga förlåt om man verkligen menar det? Hmmm...jag vet i mig själv, att det ordet slits ut i det långa loppet.
SÅ vad tusan! Vad ska jag ta mig till?
Skrev förut att jag tror på förändringar. Och det gör jag verkligen. Så....?
Sakta med säkert får jag helt enkelt skapa mig ett nytt sätt att hantera min ilska, till slut kommer jag att kunna slå bort det innan den löper fullt ut...här behövs det tålamod. Från mig mot mig själv.
En förändring som kräver tålamod...och åter utvecklas jag som människa.
Detta får bli DAG 1; Jag tror på förändringar, jag kan förändras!
Kommentarer
Trackback
